Jag tror jag glömde andas, glömde stanna upp och känna efter om lungorna fanns kvar. Någonstans förvandlades känslan. Och fredag blev till lördag. Veckan var fyra arbetsdagar med kroppen som en industri, en fabrikslokal där maskinerna aldrig stängdes av och personalen aldrig stämplade ut. Jag tycker ändå att det ska vara fullt upp, höga tempoväxlingar och flera saker igång samtidigt, även om det nästan kan kännas som att hjärtat ska slås ut från bröstkorgen ibland. Och det var första gången på säkert ett år som hjärtat var på väg att rusa, den där uppblåsta känslan av hjärtat inte får tillräckligt utrymme, när industrimaskinerna går på högvarv och bränslet är för dyrt. Man tänker inte, men man känner efter om slagen är i otakt eller inte. Och lagom till veckans slut med en grym stämning på jobbet, raketförsäljning och två stundande lediga dagar känns det alltid värt allting. Det går bra nu.

Funnderar på denna nya tapeten i sovrummet. Ljusblått och vitt;
avslappnade och harmoniska kalle-färger. I like it.