Fyra steg ut i den stora världen, men fortfarande gillar jag dom små. Och idag sken solen som en uppfylld önskan, en injektion av energi och längtan. Snart kommer rapsfälten brinna i gult. Och snart kommer fiskargubbarna vid sjöbodarna fram igen, båtarna, svalorna och blommorna och hela havet. Snart kommer Ängö leva upp igen, snart kommer Ängö leva ut igen. Jag har båten, jag har sundet, jag har öarna och broarna och vindarna och Öland. I kväll tar jag mig ut till Björkenäs och fångar katterna i knäet, äter kycklingsallad med familjen och tar en promenad för ett halvdåligt hjärta. Någonstans, någon dag kommer allt bli bra. Så klart.



Alicia Keys: Empire state of mind (part two) live


Alicia Keys: Empire state of mind (part two)

Varje gång du kommer på dig själv med en negativ tanke, stanna till och tänk två positiva.

Här finns ingen telefon som ringer, inga sms som vill ha svar och inga önskemål om att andas i takt genom natten till gryningen. Nu låter jag det vara, det är skönt med tystnaden igen. Och imorgon är en ledig dag, jag ska testa någonting för omväxlingen och äta frukost på IKEA, sedan kolla ny bil och äta lunch med Marcus "Mellanslaget" Andersson. Jag ska beställa några nya premier (ibland gör man tillräckligt bra ifrån sig, det belönas) och tror jag väljer blåvitrandiga sängkläder från Newport. På enda sidan breda, andra sidan smala ränder. För någon vecka sedan beställde jag fyra Margretheskålar av Sigvard Bernadotte och gjorde mamma glad. Ikväll: te och delicatobollar i mängder. Det är jag värd.

Kvällens låtar
The Concretes: Back for good (Take That)

Salem al Fakir: I'm so happy

Invasionen: Får aldrig tro

Jag tror jag glömde andas, glömde stanna upp och känna efter om lungorna fanns kvar. Någonstans förvandlades känslan. Och fredag blev till lördag. Veckan var fyra arbetsdagar med kroppen som en industri, en fabrikslokal där maskinerna aldrig stängdes av och personalen aldrig stämplade ut. Jag tycker ändå att det ska vara fullt upp, höga tempoväxlingar och flera saker igång samtidigt, även om det nästan kan kännas som att hjärtat ska slås ut från bröstkorgen ibland. Och det var första gången på säkert ett år som hjärtat var på väg att rusa, den där uppblåsta känslan av hjärtat inte får tillräckligt utrymme, när industrimaskinerna går på högvarv och bränslet är för dyrt. Man tänker inte, men man känner efter om slagen är i otakt eller inte. Och lagom till veckans slut med en grym stämning på jobbet, raketförsäljning och två stundande lediga dagar känns det alltid värt allting. Det går bra nu.

Funnderar på denna nya tapeten i sovrummet. Ljusblått och vitt;
avslappnade och harmoniska kalle-färger. I like it.

Musiken har tystnat på Sparregatan, dagarna har en annan färgnyans än innan och luften smakar inte riktigt likadant. Det känns avslappat igen, inte lika många måste-göra-saker som växer genom diagonalen i rummen. Och någonstans på vägen kom delar av marken fram igen. Det känns så skönt att tiden närmar sig och ljuset visar sig. Och dom där högarna av papper man ville kliva över men inte kunde har jag snart tagit mig igenom. Nu väntar jag på den blå färgen, vågorna och den gula färgen från rapsfälten. Och jag väntar in katterna längs trottoarena, för blöta handdukar med stänk av saltvatten och blårutiga bordsdukar med frukost i morgon- och middag i kvällssolen, jetskin, sommarstugan och barnen som springer ut från skolgården. Det här ska bli den blåaste sommaren i livshistorien.





Love thy Neighbour överst, sedan Popissue