Under sommaren 2009 hörde redaktionen på VIBB Kalmar av sig och frågade om jag ville blogga för dom. Och eftersom jag egentligen inte tyckte det var roligt hade jag från början nästan bestämt mig för att tacka nej. Jag kände mig inte så flashig och intresserad av att bli igenkänd av en enda människa i stan. Jag har aldrig gillat vara igenkänd. Min bild av ViBB var att det var något som hade hyfsat många besökare och en läsargrupp som hängde på Byttan och stal en bit av glamouren i stan. Det slutade med att jag tackade ja, men bestämde mig från början att aldrig visa en enda bild på mig förutom den som fanns i ViBB's bloggmeny (och det blev lite bilder ändå). Jag frågade både Jon och Jonas några gånger om jag verkligen skulle passa in där med mitt sätt att skriva. Och tillsammans med mina förutfattade meningar började Kalle Nilsson på ViBB ta form. Och så här i efterhand var det förbannat trevligt och genererade flera roliga, positiva och nyttiga sammanträffanden. Det innebar inte alls att bli igenkänd (feg som jag är). Och ViBB var kanske egentligen inte det jag hade fått för mig. En bättre sida om och för Kalmars stads- och nöjesliv har nog aldrig funnits. All heder till dom som startade och drev ViBB Kalmar. Och ett tack för att jag fick vara en del av det tills sidan lades ner efter bristande motivation, resuerser och tekniska problem. Det har varit flera nya människomöten i krogköer, barer, på dansgolv och förfester. Tack till alla som läst, ni som sagt positiva ord på lördagsnätterna och alla andra som på något sätt var delaktiga.

Precis som när vågorna slår mot land så känner man hur resultatet blir efter. Och då menar efter att ViBB lades ner. Det kändes som abstinens, en förlorad vana att få använda orden som en utrycksform till tidsfördriv och någon blandning mellan psykologi och filosofi. Och jag antar att det hade blivit en allt för vardaglig rutin att få spotta ut ord som egentligen aldrig haft någon större betydelse eller påverkan på någon mer än att stilla min egen rastlöshet. Och jag förstår fortfarande inte varför jag aldrig skulle kunna hålla den kliande känslan för mig själv - medan andra läser böcker måste jag skriva blogginlägg. Jag måste få skriva. Är det inte märkligt? Nu dricker jag kaffebladningar för sent och äter godis istället för mat. Jag måste hitta ett bättre ansvar, jag måste hitta någonting nytt som får det att sluta klia. Och tills dess tänker jag fortsätta skriva blogginlägg utan innehåll.





MGMT: Flash delirium

Tack Jon och Jonas på ViBB.

Tack Carrou för den nya bloggen.

www.kallenilsson.com