Ibland kommer ett halvt hjärtslag, jag tar två andetag och stannar till och känner hur hjärtat nästan vill stå still. Och hjärnan likaså. Luften som rör sig genom rummen och lustigt ner i lungorna känns igen, ibland kommer det perioder som går utanför det normala. Bröstkorgen känns för liten och det blir ett sådan tryck i bröstet att jag känner smärta och obehag. Det är tungt att andas, en slags anspänning som gör att man tappar en del av den vardagliga kraft man annars har. Känslan skulle kunna beskrivas som om hjärtat vill tränga ut genom huden, att det vill slå revbenen i bitar, komma ut i friheten och andas fritt. Det känns som du ätit tolv portioner mat för mycket fast känslan finns i bröstkorgen istället, som betong som vidgas och som att du måste hålla emot för att inte bröstkorgen och hjärtat ska explodera.

I torsdags eftermiddags ökade trycket mer. Jag hade en kund på övervåningen och kände mig flyktbenägen och ville somna. Och trots min känsla av att bli av med kunden, när jag var kort och tråkig, fick jag konstigt nog beröm och uppfattades som väldigt kundvänlig. Just då reflekterade jag inte över det.

Kort därefter går jag ner på kontoret och sätter mig framför datorn. Jag får en enorm akutsmärta i bröstet och känner att jag nästan somnar på direkten, jag tänkte att "nu är det verkligen inte som det ska" och känner att nu är det dags att åka in igen. Läkaren pratar om hjärtmuskelinflammation och jag tänker "det låter troligt", kanske jag äntligen får veta vad är det är för fel på mig. Jag ligger kvar på sängen. Det vita och ljusblå rum som doftar 70- och 80-tal får mig att känna en obehaglig blandning mellan förort och mögelsjukhus med gröna plastmattor, högstadieväder och obrytbara fönster där ventilerna bara släpper in dålig luft och ljudet från trafiken utanför. Jag räknar spegelbladen i takbelysningen, jag tänker på gardinerna och sladdarna, slangarna och utrustningen omkring. Sen somnar jag.

Och när jag sedan vaknar och möts av läkaren med samma svar som alla andra gånger under tre år, att ingenting är fel på mig, inget av det jag känner är farligt eller något jag ska oroa mig för, då tänker jag på antal spegelblad i takbelysningen igen, jag får liksom ingen lust att lyssna. Jag går därifrån lika ordlös och besviken igen. Jag har ingenting att sätta emot längre, jag har fortfarande aldrig kunna förklara i ord hur det känns. Den dagen jag aldrig kommer att tänka på det har jag verkligen lyckats. Det har aldrig hjälpt att klaga, det har jag nog bara gjort två gånger på sin höjd under tre år. Fast å andra sidan känns kroppen för det mesta bra. Men när man hamnar i dessa perioder och ett stadie som "man inte ska oroa sig för" finns det inget annat i tankarna än "varför och varför just jag?". Och när någon frågar eller eller vill ha det berättat för sig blir jag nästan arg. Vad ska jag svara, vad finns det att berätta, jag har ju inga svar? Då är jag hellre tyst och jobbar på, känslan släpper knappast av att folk frågar hur det är. Det är bara att bita i det sura äpplet och köra vidare. Det är ändå ingenting jag ska oroa mig för, precis lika lätt som det är sagt, som alla förstår, utom en liten, liten grupp människor i vita kläder.




I väntan på vårens mest spännande album: Oskar Linnros från Snook, Maskinen, Veronica Maggio, Fibes oh fibes, Petter m.fl. Albumet "Tomma rum med mikrofoner" kommer i april om jag minns rätt. Det går att höra att han ligger bakom Veronica Maggios låtar, han är även hennes sambo.