Det finns alltid något där. Och på insidan av huden bor det gåtor man aldrig läser eller löser, dom bara samlas där som vänner eller ovänner. Ouppklarade människor, ouppklarade misstag eller andra händelser som inte riktigt fick det avsked det var värt, eller bara sparade människor i säkert förvar. Små samlade mästerverk på gott och ont man aldrig släpper fram. Jag är expert på det. Jag orkar aldrig lägga energi på det. Och just därför passerar aldrig dom där stunderna som lika väl kunda flyga fritt i luften, men ibland går det inte, vingarna på det som kunde flyga är liksom brutna.

Jag kommer aldrig reflektera över rätt och fel, misstag, normer eller människor som passerat eller stannat kvar. Jag bara samlar, en kropp som ett kollekt. Och på samma sätt som jag är bedrövlig på att hantera kontakter eller upprätthålla dom befintliga är jag lika dålig på att tala om för andra att dom finns kvar, du bor på en plats här som jag har reserverat för dig, eller bara påminna någon annan om att jag själv lever än. Jag har en mor som frågar varför jag aldrig hör av mig (men du ringer mig!). Och jag misstänker att jag är precis likadan mot alla andra. Min kropp är ett kollekt, samlat med människor jag hör av mig alldeles för lite till. Jag kanske är självupptagen? Eller är jag bara lika vanlig och blodig som alla andra? Det finns många som bor kvar här. Några är gåtor, andra bara människor.