Som tvåhundrafyra hjärtslag i minuten, som intensivträning i vänster kammare eller och ett test för sinnet i sin helhet. Det är när dagarna slår tillbaka, när man känner att man inte får något gjort, när man sätter sig ner och blir avbryten av telefoner som ringer, av kunder, kollegor som har frågor, leverantörsbesök eller små negativa synpunkter som stjäler energi. Det är egentligen som vanligt, inget konstigt. Jag förstår bara inte hur ostruktuerad jag kan vara ibland.

Det är inte att man har för mycket att göra alla dagar, utan det är att man ska dela på sig trots att kroppens delar ändå håller ihop, trots allt. Och det är att man inte vet var man ska börja, eller hinner komma till ett avslut inann någonting kommer emellan. Och resultatet blir att mindre än relevant blir gjort. Samtidigt är det också det som är så himla roligt. Att man är överallt. Att man kan alla delar. Att man gör flera delar. Däremellan allt ska man hinna med att vara trevlig och glad, men det syns inte allla gånger. För när huvudet har en radie på 250 meter är  det svårt att samla alla tankar på ett och samma ställe. Och det är jäkligt klurigt när tio ord i samma mening ska fördelas med fyra olika budskap och åtta öron, eller när fyra röster ska filtreras genom två öron och en hjärna. Jag undrar om det egentligen går? Jag tror faktiskt att jag lyckas ibland. Kanske.