Den där känslan av söndag. Och hur kroppen försvagas bara av namnet på en veckodag. Timglashjärta. Jag längtar så mycket mer till måndag, alla dagar när gårdag blir historia och historien ligger bakom en och längtan framför. Jag önskar bara att jag kunde vara pigg på dagarna, vakna till och inte bli irriterad av ljud som inte hörs. Jag kan fortfarande inte förstå varför det ska ta mig minst sex timmar för att få min energi. Och på nätterna kliar dessa ben mig till för sena timmar och för lite sömn, en ond cirkel som måste ändra form.

På onsdag släpps Håkan Hellströms nya 2 steg från Paradise. Och jag har inga förväntningar, det har jag växt förbi. Redan innan kan man dock inte annat än att gilla titeln Man måste dö några gånger innan man kan leva.