Dom här dagarna är långa. Och varje timma har blivit längre. Det är när dagarna känns längre än ett år som det river inuti, det är när nätterna är värre känslan av växtverk i benen kommer. Och den rotlösa paniken gör mig galen. Dom här benen kliar. Dom här benen är som barns. Ibland känns det som kroppen är instängd i tvångströjor, som om benen var fäst i ett lås, du springer allt du kan men kommer ingenstans, du skriker allt du kan men förmår inga ljud. Och hur mycket jag än sparkar med benen bryter jag ingen betong. Just nu känns det som jag skulle kunna gå genom murar utan att känna någonting. Det är saker som detta som får en att känna sig som en idiot. Och så sitter man här och önskar att hela blodet rusar, att varenda jävla ven pulserar, exploderar, att någon spikade fast mig och slet ut ett oroshjärta och fick blodet att rinna under ögonlocken. Det är när dagarna och nätterna har för få nyanser, golvet blir för mjukt och väggarna kommer för nära som jag känner mig som Sveriges mest rastlösa människa. Just nu skulle jag vilja hoppa från en planet till en annan. Och däremellan hoppas jag att någonting jag aldrig sett förut finns, en annan färg, en annan hastighet, någonting annat än en rörelse som står still, någonting som fyller mer än vakuum.





Stundtals obehagligt höga igenkänningsfaktorer