Lediga dagar, tid att göra saker man aldrig annars hinner. Och tid att göra ingenting. Varje ledig dag, varje tillfälle att försöka göra både allt och ingenting, är alltid en balans mellan samvete och nyttokänsla. Vi vill sova ut samtidigt som vi vill stiga upp tidigt och få saker gjort. Varför är lediga dagar alltid en dubbel känsla? Varför är lediga dagar en käftsmäll mot antingen eller? Själv vill jag hinna sova ut. Och när jag har sovit ut smyger sig känslan av dåligt samvete upp som ett hot med få-det-att-hända-livet. Fan vad bra det vore om man kunde städa, handla, träna, äta och köra bil i sömnen. Helst allt på en och samma gång. Går det?