Den där driften som ska tala om vad man ska bli när man blir "stor". Och den där tanken som alltid finns där men egentligen heller aldrig försvinner fast den inte används. Jag har kanske aldrig haft en djupare tanke på var jag befinner mig, var jag har varit eller var jag är på väg. Kan man över huvud taget bestämma sin framtid? Jag tror inte mer på än att man kan påverka den, aldrig förutspå den. Det kommer alltid händelser som drastiskt kan förändra det levnadssätt som råder. När vi dessutom lever tillsammans i en samtid där omvärlden ständigt både påverkar och förändrar oss, med trender, teknisk utveckling, känslor och hudra tusentals andra miljoner aspekter finns det ingen anledning att fästa blicken fyra eller tjugofyra år framåt i tiden. Om jag går tillbaka två, fyra, eller åtta år i tiden minns jag inte ens hur jag fungerade i alla tankebanor. Det enda jag kan känna klart är att erfarenheten har betydelse och att lärdomarna från en äldre generation genom hela livet ofta ändå har varit rätt. Det slog mig häromdagen att om man levt efter dom förutsättningar våra föregångare hade önskat hade jag idag varit mer nöjd med min historia då? Det svaret jag kom fram till var att i många fall skulle ett "ja" stämma bra överrens med min känsla, konstigt nog.

Vi männsikor lever i nuet. Och det är också möjligt att man som yngre har en ännu större benägenhet att leva i nuet och därav också leva det livet på ett starkare sätt. Det där utforskande stadiet, lärdomslivet som innebär att misstag ska begås, att man ska få känna på felen och ha dom med sig i fortsättningen på resan genom livet. Är det drifterna som förändras genom livet? Är det tröttheten på att göra fel, tryggheten eller förnuftigheten som styr starkare än dom oerfarna felstegen? Jag kan minnas tider som det aldrig fanns någon vikt i att kunna saker, lära sig var bara ett ont måste utan nytta, man gjorde sin plikt efter den uppfostran som var, det fanns istället saker som var av större vikt. Som till exempel att leva i nuet. Strunta i bekymmer, strunta i att tänka på framtid för det gick aldrig förutspå ändå, inga val, inga förväntningar eller några milstolpar längre fram i livet som lyste. Och plötsligt idag är begäret av att kunna saker det enda som egentligen har någon större betydelse när det handlar om drifter. Kunskap. Och en respekt för föregångare och yrkeskunannande. Det är när man ser sina egna paralleller som små saker får en att inse att man egentligen bara för några år sedan var väldigt liten. Och när jag åter går igenom samma sak om tio år på samma sätt är jag formodligen fortfarande liten idag i förhållande till vad jag är vid den tiden. Undrar vad driften är då?