Under spelningen med The Ark på Guldfågeln Arena mellansnackade Ola Salo om den enda journalist som skrev positivt om deras första EP [innan genombrottet]. Tommy Granlund, för dagen på plats, fick alltså en liten hyllning under spelningen. Granlund har väl efter sin tid på Barometern så gott som alltid skrivit tvärtmot strömmen [och lite väl mycket om 60-talet]. Han är lite av musikkritikernas motsvarighet till politikens Jonas Löhnn som sätter sig emot allt bara för sakens skull istället för innehållet.

Jag minns väl vad han skrev om Håkan Hellström från Emmabodafestivalen. Detta var precis när P3 hade börjat spela Känn ingen sorg för mig Göteborg och Fredrik Virtanen i Aftonbladets Puls-bilaga hade listat Hellström på innelistan. Håkan Hellström var ungefär bland det sämsta Tommy Granlund hade hört [för övrigt låter ingenting bra på Emmabodafestivalen med deras ljud, kan jag tycka]. Han sågade Hellström längs fotknölarna och gav ingen vidare framtid i sikte. Stilistiken var mer ett hat mot artisten än musiken. Precis så som kan jämföras hur Håkan Hellström också i allmänhet ofta delas upp i två läger.

Det kändes som ganska sköna paralleller att tänka på eftersom The Ark och Håkan Hellström spelade på Guldfågeln Arena samma kväll i lördags. Och när jag på måndagen slår upp tidningen [Tommy Granlund skriver nu i Östran] hyllade han The Ark och skrev att Håkan Hellström mer var en hjärntvättad sekt för fansen än en värdig musiker och fortfarande inte kan sjunga. Så vitt jag vet, vilket många besökare verkar vara överrens om, var ljudet på Guldfågeln Arena hemskt. Ändå talade man i flera medier om att Hellström numer sjunger renare än tidigare. Och när jag på tisdagen åter hämtat ut dagens tidning i postboxen och bläddrar igenom Östran på jobbet har Granlund tilldelats en liten artikel om hans The Ark-hyllningar, sist men inte minst - en återblick till Hellström-kapningen från Emmabodafestivalen som jag just tänkt på.

Jag gillar musikkritiker som kan motivera sina betyg, effektivit beskriva hur musiken tar sig i uttryck samt både kan ogilla och gilla genrer som både ligger nära och långt från sin egen smak. Tommy Granlund är precis som Jonas Löhnn - en egen instutition som ofta passerar det sunda förnuftet - med svårt att skilja på objektivitet och subjektivitet. Och jag gillar också musikkritiker som inte arrangerar en 60-tals-popgala och sedan själv recenserar sitt egna evenemang i tidningen och höjer det till skyarna.

Tommy Granlund var en ganska duktig musikkritiker med en egen vokabulär, men sedan han försvann från Barometern har det mer handlat om 60-tal, konstrasttyckande och ofta motsträvande mot det samtida. Tyckte han hade sin stil, precis som Jan Gradvall som också ofta har väldigt egna åsikter, men skillnaden är att Gradvall är en mästare på att dra paralleller, motivera och beskriva musiken. Och så är han som journalist fantastiskt duktig på att behärska det svenska språket. Dom två sista styckena är skillnaden mellan trovärdighet och motsatsen. Det är också skillnaden mellan Tommy Granlund och Jan Gradvall.